Så långt allt väl. Beskedet är dock långtifrån någon övergripande lösning på problemen med finansiering av försvaret. Just detta besked får ses som en tämligen hårt slagen passning mot överbefälhavaren, som under Almedalsveckan meddelade att Sverige efter 2015 kommer att få lägga ner endera flygvapnet, armén eller marinen för att kunna hålla budget. Detta hot ska nu avvärjas genom att Försvarsmaktens anslag ökas med 300 miljoner kronor under 2013 och 2014, därefter med 200 miljoner kronor per år.
Ironiskt nog är det miljöpartiet, i form av Peter Rådberg, som gör den mest realistiska analysen och kallar tillskottet för ”småpengar”. I sammanhanget är det tyvärr precis vad det är. Livscykelkostnaden för Gripen E/F bedöms vara ca 90 miljarder kronor över en dryg trettioårsperiod, i snitt alltså tre miljarder kronor per år. Regeringens tillskott av 200-300 miljoner finansierar alltså initialt en tiondel, därefter en femtondel av anskaffningen. Resten ska rymmas inom ”redan avsatta medel” – i klartext, den redan hårt tärda försvarsbudgeten. Den som tycker att osäkerheten om ”vår förmåga att finansiera vårt försvar”, som alliansledarna uttrycker det, är undanröjd räcker upp handen.
Att regeringens argumentation brister skall dock inte på något sätt tas till intäkt för att de som kritiserar beslutet har rätt. Dessa delas i två läger – dels de som anser att Sverige inte bör lägga mer pengar alls på flygplan, dels de som anser att vi bör köpa utländskt istället för att utveckla själva.
Den förra gruppens argument, som sträcker sig från Ofogs förvirrade idéer om global säkerhet genom ensidig svensk nedrustning, till Vänsterpartiets inlägg om att nuvarande version av Gripen duger ”för svenska förhållanden” faller egentligen av sig själva, om man accepterar tesen att Sverige behöver ha en förmåga till nationellt försvar (vilket man kan hoppas, fortfarande inte är en alltför kontroversiell idé). Ska vi ha en trovärdig försvarsförmåga behöver vi också ett modernt stridsflygplan. Om detta är utvecklat i Sverige eller någon annan stans är dock egentligen sekundärt.
Vad dessa kritiker däremot har rätt i är att Gripen i nuvarande version duger i många år till. Det är just därför det är dags att börja utveckla Gripen E/F nu, eftersom komplexa system som stridsflygplan tar lång tid att omsätta. Att vänta med att utveckla nästa version av Gripen tills den nuvarande är slutkörd skulle medföra att vi under en lång period stod helt utan kvalificerat stridsflyg.
Den andra gruppen kritiker har en avsevärt mycket bättre underbyggd argumentation. Att en vidareutveckling av Gripen är det bästa alternativet när det kommer till att förnya den svenska flygplansflottan är ingalunda självklart. Tvärtom är det ofta bättre att använda redan existerande lösningar och vinna synergieffekter, istället för att uppfinna hjulet på nytt.
Vad de som hänvisar till industristöd, kapitalförstöring och utvecklingskostnader behöver göra är dock att presentera ett alternativ till en vidareutveckling av Gripen. Världsmarknaden är ingalunda det smörgåsbord av moderna och kostnadseffektiva stridsflygplanssystem dessa debattörer framhäver det som. Norge valde bort Gripen för att istället köpa 56 st amerikanska F-35. Livscykelkostnaden för dessa beräknas till 26 miljarder. Dollar. Schweiz, som i slutändan valde Gripen, fick samtidigt erbjudande om att köpa 18 st franska Dassualt för motsvarande ca 28 miljarder kronor. En större kvantitet plan (40-60 st) skulle antagligen medföra ett något lägre styckpris, men stora förändringar skulle samtidigt krävas i form av organisation, teknisk tjänst och utbildning. Huruvida livscykelkostnaden skulle vara lägre för ett plan ”från hyllan”, oaktat om det är amerikanskt eller europeiskt, är således högst tveksamt.
Sammanfattningsvis kan alltså sägas att inte alltför mycket har förändrats. Regeringen har visserligen bestämt att Sveriges luftrum ska försvaras även imorgon, men frågan om finansiering hänger fortfarande i luften. Svaret där heter ökade försvarsanslag, oavsett om vi uppgraderar Gripen eller köper utländskt.