Statssekreterare Jasenko Selimovic har ett viktigt budskap kring "rasist"-stämpeln som hämmar Sveriges hantering av en av de största samhällsutmaningarna vi står inför. Antagligen kommer det replikeras att man visst debatterar integrations- och invandringsfrågor i Sverige. Men Selimovic har rätt - det debatteras faktiskt inte i tillräcklig utsträckning och när det sker görs det ofta inte på ett konstruktivt sätt. Ett intressant undantag med konkreta förslag är tisdagens DN Debatt av Elin Landell.
Rasism är för övrigt inte rätt beskrivning på det motstånd mot invandring som i viss mån finns i Sverige. Det är inte människors hudfärg som oroar svenskar utan det handlar troligen mer om andra faktorer. Medborgarnas tilltro till politikers förmåga att hantera situationen riskerar att sjunka när ledande politiker genom användande av "rasist"-stämpeln kommunicerar att oro kring invandrings- och integrationspolitiken går hand i hand med att Svenssons på fredagskvällarna skulle sitta hemma och titta på rasbiologiska filmer från 30-talet och mäta skallben.
Enligt min mening krävs det ett större engagemang från medborgarna ifall integrationen ska fungera bättre. Integrationspolitiska insatser från det offentliga kommer inte att räcka om svenska folket samtidigt fortsätter att flytta så långt bort de kan från invandrartäta områden och ta sina barn bort från invandrartäta skolor. Selimovic har helt rätt i att möjliga integrationsåtgärder behöver diskuteras mer.
Några ord om migrationspolitiken som behöver reformeras. Det behöver inrättas fler lagliga vägar in i Sverige (och andra länder med för den delen) såsom asylansökningar på ambassader i utlandet. Varför begränsa asyl-urvalet till dem som lyckas smuggla sig in i Sverige på olaglig väg? Finns det några skäl att tro att de med bäst asylskäl alltid är just de som lyckas smuggla sig hit (eller lyckas komma hit via FN:s kvotsystem)? Vi borde principiellt låta alla som vill söka asyl göra det, oavsett var i världen de befinner sig, och sedan bevilja asyl till dem som har bäst skäl.
Migration innebär många möjligheter men också kostnader, åtminstone på kort sikt. Sverige bör ha en så generös migrationspolitik som möjligt. Man kan önska att Sverige vore ett mycket större och rikare land som hade kapacitet att ta emot ännu fler av de tiotals miljoner människor som är på flykt undan krig, förföljelse och fattigdom i världen. Fast vi har tyvärr inte den förmågan. Vi borde sluta sätta nödvändiga gränser i migrationspolitiken genom mer eller mindre dolda murar - det vore bättre att rakryggat ge ett beklagande avslag istället för att som idag exempelvis neka inresa för Gothia Cup-ungdomar från oroliga länder av rädsla för att ungdomarna kan söka asyl. När det gäller de individer som förtjänar asyl men som vi eventuellt tyvärr inte skulle kunna hjälpa borde vi stärka samarbetet med andra mottagarländer.
Vidare bör Sverige aktivt söka upp människor som med fredliga medel kämpar för demokrati och mänskliga rättigheter världen över och erbjuda dem asyl och transport i händelse av att de skulle förföljas av regimen i deras hemländer. Det vore bra om alla i världen kunde känna att om man kämpar för demokrati och mänskliga rättigheter kommer det alltid att finnas en chans att man blir räddad tillsammans med sin familj ifall man blir förföljd. Vi bör inte sitta passiva tills förföljda personer med illegala metoder i bästa fall har förmått smuggla sig till Sverige och då plötsligt slå ut armarna och säga "välkommen!".
På lång sikt är förstås målet en öppen och fredlig värld där migration baseras helt på individens önskemål om var hon eller han vill bo och inte på krig eller förföljelse.
Johan Lind
Liberala Studenter Stockholm
DN ledare. AB.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar