Under den senaste tiden har det från liberalt håll lyfts kritik mot JAS 39 Gripen och vad det svenska stridsflygplanet gjort respektive inte gjort för försvarspolitiken. Liberala Ungdomsförbundets ordförande Adam Cwejman skrev för en tid sedan tillsammans med förbundets försvarspolitiska talesperson Emma Widman om hur JAS
"kraschar försvaret". I artikeln beskrivs Gripen som ett prestigeprojekt som smakar mer än det kostar, vad gäller såväl försvarsförmåga som arbetstillfällen och andra "bonuseffekter", och som dessutom riskerar att hindra utvecklingen av övriga försvaret.
Vidare kritik publicerades på bloggen Frihetligt, där Ida Mörk liknar det svenska flygplansprojektet med
förlisningen av regalskeppet Vasa 1628. Mörk lyfter dessutom nyheten om den delvis inställda flygövningen under slutet av januari, då högt lufttryck gjorde att flygvapnet valde att ställa in delar av övningen.
Båda Cwejman/Widman och Mörk ifrågasätter också exportdelen av det svenska projektet och pekar på de begränsade framgångar Gripen har rönt på den internationella marknaden.
Att liberaler kritiserar projekt som Gripen är i det närmaste naturligt. Industristöd, protektionism och militärindustriella komplex rimmar föga med marknadsekonomi och frihandel och bör på så sätt ifrågasättas. I situationen som Cwejman/Widman beskriver den, där ett inhemskt prestigeprojekt riskerar att resultera i en saltad nota för skattebetalarna, talar allt förnuft för att dra öronen åt sig - i synnerhet om prestigeprojektet i fråga, som Ida Mörk beskriver, inte ens kan operera under svenska förhållanden.
Att på det sättet förstå läget är dock, menar jag, att göra det lätt för sig. Först det rent tekniska. Sant är att Gripen under flygvapenövningen i januari inte lyfte och att det hade med vädret att göra. Lufftrycket, som var det högsta i Sverige på 40 år, låg utanför skalan för planets instrument för höjd och hastighet och gjorde att planets system visade ett felmeddelande. Att beskriva det som att planen inte fungerar är dock ta i väl mycket. Att flyga med felmeddelanden undviker man av förståeliga skäl, liksom man helst inte kör en bil med trasig hastighetsmätare. Kommer kriget respektive om barnen måste till sjukhus gör man det ändå.
Man kan såklart vara av inställningen att Försvarsmakten ska göra ”allt” som om det vore skarpt läge. Jag är det inte. Sverige och Gripen har varit förskonade från dödsolyckor, till skillnad från många andra länder och plan (franska Rafale, amerikanska Hornet). En del i detta är att inte ta onödiga risker, vilket beslutet om att inte flyga med felmeddelanden ligger väl i linje med (även om det sannolikt inte skulle vara några problem).
Nästa del rör möjligheten att exportera Gripen. Såväl Cwejman/Widman som Mörk ifrågasätter Gripens duglighet och Sveriges förmåga att utveckla högteknologiska stridsflygplan, baserat på, som man ser det, bristen på exportframgångar. Vad en sådan argumentation missar är dock att krigsmaterielexport är en fråga som i låg grad handlar om produktkvalitet. Motköp, allmän- och säkerhetspolitiska överväganden och ibland korruption utgör de faktorer som avgör vilket plan eller fartyg en stat väljer. Att bara titta på vilka som köpt eller inte köpt Gripen ger därför ett dåligt underlag för att bedöma Gripens kapacitet – hade den rent militära förmågan (och kanske i synnerhet kostnadseffektiviteten) varit utslagsgivande hade sannolikt ett antal upphandlingar (läs Norges) sett annorlunda ut.
Givetvis har kritikerna i slutändan en poäng. Man kan tala sig blå om Gripens överlägsenhet och ojusta upphandlingar - vill ingen annan betala för utvecklingen svenska stridsflygplan får vi bära kostnaden själva, eller lägga ner. Två saker ska dock noteras. För det första flyger idag, förutom Sverige, ytterligare fyra länder Gripen och ytterligare ett antal länder har det svenska planet med i upphandlingar och försök, trots att konkurrerande flygplan har avsevärt större politisk uppbackning, från (i sammanhanget) avsevärt större hemländer. För det andra presenterar varken Cwejman/Widman eller Mörk något alternativ till Gripen.
Den senare delen är kanske den försvarspolitiskt intressantaste. Stänger man dörren för vidareutveckling av Gripensystemet finns egentligen bara en väg att gå.
Cwejman/Widman slår tydligt fast att man inte vill låta skattebetalarna betala en uppgradering av de svenska Griparna. Följdfrågan blir då om man kan tänka sig att betala för nyinköp av amerikanska Joint Strike Fighters, franska Rafale-plan eller multilateralt producerade Eurofighters? Ett nej på även den frågan skulle innebära att vi behåller Gripen i nuvarande version (s k C/D) på obestämd framtid, vilket vore mycket olyckligt för svensk försvarsförmåga. Krig är en materialsport och utvecklingen går fort. Det är ingen orimlig bedömning att Gripen i nuvarande version inom en tioårsperiod kommer att vara föråldrad.
Om vi å andra sidan köper utländskt, i form av exempelvis Eurofighter eller Rafale, behöver vi inte längre upprätthålla en egen flygplansutveckling och -produktion. Visserligen går vi miste om en del positiva bieffekter, såsom forskningsfördelar och arbetstillfällen, men det är ändå möjligt att kostnaden för nyinköp blir lägre än för vidareutveckling.
Att köpa flygplan är dock en ganska knepig ekonomisk kalkyl. Norrmännen valde i sin upphandling för ett par år sedan bort Gripen till förmån för den amerikanska Joint Strike Fighter. Från början sas att prislappen var 18 miljarder norska kronor. Idag nämner den norske försvarsministern det fyrdubbla som en tänkbar slutsumma (delar av, men långt ifrån hela, prisskillnaden förklaras med osäkerhetsfaktorer och skillnader i penningvärde). Innan man räknar hem nyinköpets alla välsignelser bör man alltså vara tämligen välunderrättad om vad som kan komma att hända mellan beställning och leverans.
Det är dock inte allt. Att byta flygplan är en sak. Att byta flygplanssystem är en helt annan. Förutom att få de nya maskinerna på plats måste hela det svenska flygvapnet anpassas till ett nytt plan. Det handlar om allting ifrån att omutbilda piloter, tekniker och klargöringspersonal till ombyggnader av baser, inköp av reservdelar och anpassning till av ledningssystem. Men sen då? Visst kan det bli fråga om en hög engångskostnad, men har man väl bitit ihop och betalat ska väl allting vara klart?
Jo. Allting utom flygtiden. Alltså kostnaden för att hålla planen i luften. Hur den beräknas varierar. Vissa (ofta flygtillverkarna själva) använder den absoluta minimikostnaden, medan andra inkluderar även sådant som lönekostnader och slitage, varför det blir svårt att jämföra mellan system på ett exakt sätt. Klart är dock att Gripen tillhör de billigare alternativen i klassen och att kostnaden per flygtimme sannolikt skulle mångdubblas med ett annat system, vilket i sin tur skulle resultera i mindre tid i luften. Redan idag flyger svenska piloter för lite. En kostnadsökning skulle allvarligt riskera svenska piloters möjlighet att upprätthålla sin kompetens och således på sikt luftförsvarsförmågan, oavsett vilket flygplanstyp man har.
Som jag diskuterade i inledningen är det naturligt att projekt som Gripen triggar den liberala ryggradsreflexen. Tveklöst kan och bör man också ifrågasätta denna typ av materielsatsningar. Att därifrån ta steget till att argumentera för vad som skulle innebära en nedläggning av Gripen och en övergång till ett ospecificerat annat system är dock steget långt. Sverige har idag en mycket kompetent stridsflygplansmodell i sin ägo. Att sluta utveckla det skulle få stora konsekvenser och bör beslutas om först då ett realistiskt (billigare) alternativ presenteras.
Jonatan Berggren
Liberala Studenter Stockholm
Inlägget har även publicerats på debattsidan
Newsmill.DN.
SVT.
DN.
SvD.
E24.
GP ledare.
GP.
SVT.
