När forskarvärlden kräver ett torskfiskestopp i Östersjön för att torskbeståndet ska ges en chans att återhämta sig, beslutar EU:s ministerråd att öka kvoterna. Det är galet av främst två skäl:
För ett artbestånd som står på randen till att försvinna, kan det se ut som att beståndet ökar. I själva verket kan det istället vara så att individerna ”håller ihop” för att överleva. Så skedde exempelvis i Grand Banks utanför Kanada innan torsken försvann helt. Efter 20 år har den fortfarande inte kommit tillbaka. Och även om torskbeståndet faktiskt skulle ha ökat i Östersjön, är det alldeles för tidigt att blåsa faran över.
Utfiskningen är inte enda orsaken till att torsken i Östersjön är hotad. Även övergödningen, orsakad av människan, spelar in här. Läckaget av fosfor och kväve till våra sjöar och hav är betydligt större än vad naturen kan hantera. Det resulterar bland annat i algblomning och döda bottnar. På dessa bottnar lägger torsken sina ägg. I Östersjön motsvarar de döda bottnarna en yta lika stor som Danmarks.
Det som påverkar torsken påverkar hela ekosystemet, vilket är viktigt att komma ihåg. Kampen för torsken handlar inte bara om vilken fisk vi kommer se på tallriken i framtiden, utan problemet är betydligt större än så.
Vad är viktigast – att rädda yrkesfiskarna eller att rädda jordklotet?
Av Caroline Le Lann Roos
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar