Rättvist med olika premier för män och kvinnor

Frågan om huruvida försäkringsbolag bör fortsätta tillåtas ha differentierade premier för män och kvinnor är komplicerad. Det är visserligen generellt önskvärt att eliminera slentrianmässiga skillnader i bedömning av individer baserat på kön. Samtidigt är det ett vetenskapligt faktum att ju fler faktorer som försäkringsbolagen tillåts ta hänsyn till, baserat på evidensbaserade samband mellan grupptillhörighet och risker, desto mer rättvis blir i genomsnitt varje försäkringstagares individuella premie. Det vill säga, desto bättre överensstämmelse blir det mellan den risk som den individuella försäkringstagaren utsätter försäkringskollektivet för och den premie som försäkringstagaren betalar. Detta följer logiskt och oundvikligen av principerna för korrekt tillämpad statistisk regressionsanalys. Det finns flera argument som talar för att fortsätta tillåta differentierade försäkringspremier utifrån kön.

1. I genomsnitt bidrar försäkringsbolagens användning av faktorn kön till mindre skillnader mellan den risk som den individuella försäkringstagaren utsätter försäkringskollektivet för och den premie som den individuella försäkringstagaren får betala. Detta kan betraktas som rättvist.

2. Om differentierade premier inte tillåts skulle det bli vanligare att försäkringstagare upplever att den premie man betalar inte stämmer överens med den risk man utsätter kollektivet för. Det skulle undergräva viljan hos personer med lägre risk att teckna försäkring. Hur många 20-åringar skulle teckna en livförsäkring om premien var samma som för 90-åringar? Pensionsförsäkringar är ett annat exempel. Män lever i genomsnitt kortare än kvinnor. Om män inte skulle kompenseras för detta i pensionsförsäkringar finns risken att män skulle sluta teckna sådana försäkringar. Då skulle kvinnornas villkor ironiskt nog ändå försämras i riktning mot den nivå som gällde för kvinnor när männen deltog i försäkringskollektivet. Kanske skulle villkoren till och med bli något sämre eftersom stordriftsfördelar går förlorade när antalet försäkrade minskar. För alla som står upp för breda försäkringssystem kan det anses angeläget att slå vakt om ett system med differentierade premier, snarare än att alla ska betala samma premie, eftersom det sistnämnda skulle riskera att leda till att färre vill teckna försäkringar.

3. Det vore förstås bra om "individuella egenskaper" styrde premiesättningen, men i praktiken är även många av dessa "individuella egenskaper" i sin tur baserade på samband mellan grupptillhörigheter och risk. "Individuella egenskaper" behöver inte vara mer individuellt rättvisande än sambanden mellan kön och risk. Är exempelvis postnummer en mer individuell bedömning än kön? Eller om det var 5 eller 10 år sedan du klarade uppkörningen, vad säger det om hur mycket erfarenhet av bilkörning som just du som individ har samlat på dig under dessa år? Det rör sig, i likhet med för kön, om samband utifrån grupptillhörighet.

4. Risken för godtycke ökar vid bedömningar av "individuella egenskaper", jämfört med mer objektiva faktorer som kön.

5. Att kartlägga "individuella egenskaper" hos försäkringstagare kan vara känsligt ur ett integritetsperspektiv, vilket talar för att försäkringsbolag även fortsättningsvis bör tillåtas använda den lättillgängliga, objektiva faktorn kön (med reservation för att könstillhörighet är en komplicerad fråga för vissa individer).

Slutligen kan nämnas att skillnader i försäkringspremier kan synliggöra samhällsproblem, exempelvis att unga män i genomsnitt lever farligare i trafiken.

Johan Lind
Liberala Studenter Stockholm

DN. GP. DN. SvD.